1 oktober: att ta hand om en äldre är inte att övervaka
FN har vikt 1 oktober åt äldre. Det är en bra dag att fråga sig vem verktygen vi lägger i deras händer egentligen är gjorda för: dem, eller vårt eget lugn.
Sedan 1990 är 1 oktober FN:s internationella äldredag. Förenta nationerna skapade den för att tala om rättigheter, inkludering och ett faktum som inte längre är en prognos: i Europa är en av fem över 65 år, och de flesta av dem bor hemma, många ensamma, många långt från sina barn.
Kring det här datumet publiceras rapporter och hålls tal. Vi gör en app för familjer som tar hand om varandra på distans, och vi vill hellre ställa en mindre och mer obekväm fråga: när vi lägger teknik i händerna på en äldre person, vem har vi gjort den för?
Teknik «för äldre» är oftast för barnen
Titta på katalogen: klockor som känner av fall, armband med GPS, sensorer på kylskåpet och ytterdörren, «diskreta» kameror. Nästan allt är byggt för att den som tar hand om ska se mer. Det den äldre ser är en ny apparat hon inte har bett om, som måste laddas, som ibland piper, och som påminner henne varje dag om att någon tittar.
Det är inte så att de verktygen är dåliga. Det finns situationer där de behövs. Men utgångspunkten spelar roll: om det första som ritas är sonens skärm och det sista är mammans, liknar resultatet mer ett övervakningssystem än en hjälp. Och äldre märker det. Därför hamnar så många av de apparaterna i en låda.
Vad som förändras när man ritar tvärtom
Man börjar med hennes skärm. Den måste få plats i den telefon hon redan har, utan att hon behöver lära sig något nytt. Den måste ha väldigt få saker, stora, som gör exakt det de säger: be om hjälp, skicka ett röstmeddelande, säga «jag mår bra». Och den måste alltid visa henne, tydligt, vem som följer henne och vad som delas, med möjlighet att stoppa det när hon vill.
Den sista delen är den som möter mest motstånd hos barnen. «Och om hon stänger av det?» Det kan hon. Det är hennes telefon och hennes liv. Det vi har sett är att nästan ingen stänger av det när de förstår vad det gör och själva har bestämt sig för att ha det. Det de stänger av, eller slutar ladda, är det som har tvingats på dem.
Att rita tvärtom förändrar också vad som mäts. Du behöver inte veta var din mamma är varje minut för att vara lugn; du behöver veta att hon i dag har sagt att hon mår bra, att hennes telefon har batteri, och att om hon trycker på knappen så når det dig. Det är mindre information, och det är den som betyder något.
Tre frågor innan du installerar något
Första: har hon bett om det, eller har jag bestämt det? Hon behöver inte ha bett om det, men hon måste ha sagt ja och vetat vad det är. «Jag har lagt in en sak i din mobil» är inte ett ja.
Andra: kan hon se vad som delas och stoppa det själv? Om svaret är nej är det du har installerat en spårare, inte en hjälp. Vissa behöver det, på grund av sjukdom, med ett beslut fattat i familjen; men kalla det vid dess rätta namn.
Tredje: vad gör det här för henne, inte för mig? En knapp för att be om hjälp gör något för henne. Ett röstmeddelande som besparar henne att skriva gör något för henne. En sensor på kylskåpet gör något för dig.
Det vi firar i dag
Aasta finns för att en av oss bor tre flygtimmar från sin mamma, som är 85 och inte vill ha ännu en apparat hemma. Appen gjordes först för henne och sedan för honom. Den ordningen är hela vår filosofi, och 1 oktober är en bra dag att säga det högt.
Om du tar hand om någon på distans föreslår vi en liten sak i dag: fråga din pappa eller mamma vad hon eller han vill att du ska veta om vardagen, och vad inte. Svaret är oftast enklare än du väntar dig, och det är den bästa kravspecifikation du kommer att få för att välja vilket verktyg som helst.
